Välkommen till Grafisk Söndag. En serie som numera är ett samarbete med de seriekunniga grabbarna på Shazam.se. Vi kommer tillsammans försöka beta av de otaliga filmer som är baserade på en tecknad förlaga. Dock kommer vi enbart inrikta oss på spelfilmer, så inga TV-serier eller animerade filmer alls. Hoppas ni får en trevlig läsning. Då kör vi.
Den här veckan storstartar vi med pojken från Helvetet. Just det, vi kör på Hellboy! Från och med den här söndagen så kommer jag ha expertishjälp med den här följetongen. Mest för att vi ska kunna kräma ut så mycket som möjligt från de olika serierna. Men nog om detta. Det var ju inte om oss som inlägget skulle handla om. Det är ju den röda stora killen med de taniga benen.
Serien då?
Första gången som Hellboy såg dagens ljus var på Comic-Con 1993. Skaparen var Mike Mignola -en man som tidigare hade varit delaktig i serier såsom Rocket Rackoon och Batman. Comic-Con släpper varje år ut en tidning i sammanhang med själva mässan och det var i den som vi för första gången kunde avnjuta Hellboy.
Så vem eller vad är egentligen Hellboy?
I dagsläget vet vi att Hellboy egentligen är en demon vid namn Anung Un Rama. Han hamnade på jorden under andra världskriget. Anledningen till detta var för att Grigori Rasputin hade fått i uppdrag av nazisterna att se till att Tyskland skulle vinna kriget. Vilket torde vara ganska lätt om man hade en demon på sin sida. Dock så var resultatet inte vad de hade hoppats på. Istället för en storskalig bjässe kom Hellboy – en liten späd unge. Röd, hornbeklädd och med en stenhand.
Samtidigt befinner ett gäng jänkare sig i närheten och de tar tillfället i akt. De tar beslag på den lilla röda ungen och tar med honom till New Mexico. Där tränas han av militären samt av BPRD (The Bureau for Paranormal Research and Defense) – en federal organisation som bekämpar ockulta ting, skapad av Professor Trevor Bruttenholm (som även namngav Hellboy). Givetvis får Hellboy en plats i organisationen. Förutom den stora röda så finner vi:
Abe Sapien – amfibisk man med superintellekt
Liz Sherman – kan skapa eldflammor från tomma intet
Roger – en homunculus.
Johan Kraus – En ektoplasmisk ande med klärvoajanta krafter
Ben Daimoio – Varjaguar (som en varulv ungefär)
Sidney Leach – kan manipulera metall
Panya – mumie
(Johan Kraus, Liz Sherman, Abe Sapien, Roger och Dr. Kate Corrigan)
Som ni kan förstå så är det här en ganska brokig skara. Släng sedan in ett gäng mänskliga agenter med så har ni BPRD i ett nötskal.
Jag har personligen inte läst så många Hellboyserier. Visst jag har ju läst mer än en. Men så värst insatt är jag inte. Dock kan jag absolut säga att jag gillar det jag läst. Hellboy är en sjukt rolig varelse med underbara repliker. Han är sarkastisk, ironisk och bara allmänt rolig. Han har precis min humor kan man säga. Sen att han spöar skiten ur det ena monstret efter det andra är ju klart också en fördel.
Stilen på själva serien är oerhört snygg. De mest påtagliga färgerna är svart och rött. Det svarta gör att det röda framhävs allt mer. Men detta är inte som exempelvis Sin City (där det bara är svart och vitt ). Mignola väljer att blanda in andra färger. Vilket han gör sjukt snyggt. Detta är grafiskt vackert så det stänker om det.
Sen gillar jag Hellboy för att det förekommer en mäng ockulta ting i serien. Något som jag själv varit intresserad av i min ungdom. Vampyrer, monster och gud vet vad. Men som jag nämnde tidigare så är jag inte så jätteinsatt i den här serien. Därför känns det skönt att jag den här gången tagit hjälp från en expert.
Är man intresserad av att läsa mer Hellboy så kan man antingen göra som jag gjorde – gå till biblioteket – eller så kan man beställa ett gäng från de bokförsäljarna som finns på nätet. Visst biblioteket är ett billigare alternativ, men de har även begränsade upplagor. Om de ens har några. Som tur är befinner jag mig i Göteborg där de hade lite.
Filmerna då?
I dagsläget finns det två stycken spelfilmer baserade på Hellboy. Båda regisserades av mannen med det svåruttalade namnet Guillermo del Toro. Den första kom 2004 och fick heta kort och gott “Hellboy“och storyn var baserad på Hellboy: Seed of Destruction. Dock förekommer segment från historierna “Right Hand of Doom” och “Box Full of Evil”. Filmen i sig tar upp hur Hellboy hamnade på vår jord dels innefattar en presentation av BPRD. I filmen introduceras vi för Hellboy, Abe och Liz. Dessa tre verkar vara de enda paranormala varelserna/människorna inom just den organisationen.
I rollen som Hellboy ser vi giganten Ron Perlman som alltid gör sig bäst när han är helt maskerad (Skönheten & Odjuret exempelvis). Jag måste nog säga att Ron är ett perfekt val för den här filmen. Sen är han sjukt lik också. Visst han har inte kycklingbenen som i serien. Men det kan man ha överseende med. Just den här filmen var länge ett drömprojekt för Guillermo och han hade hela tiden tänkt sig att ha Perlman i huvudrollen. Kanske är det därför som filmen är så pass lyckad som den är. Filmbolaget ville länge att Vin Diesel skulle göra rollen, men Guillermo fick dem på bättre tankar efter ett tag.
I filmen fanns ett gäng färgglada karaktärer och monster. Men det är ingenting om man jämför med uppföljaren som kom fyra år senare.
Hellboy II: The Golden Army (2008) kom efter att Guillermo hade gjort Pans Labyrint och detta märks verkligen. Filmen är fylld med varelser som mer eller mindre känns som om de var rejektade från den filmen. Men detta är inget negativt. I den här filmen passar de verkligen in. Det känns lite som att Jim Henson har återuppstått. Filmen handlar mer eller mindre om hur några magiska varelser känner att de är trötta på människorna. Så de förklarar krig. Eller det är egentligen Prins Nuada som har fått blodad tand. I den här filmen introduceras vi även för Johan Kraus som jag tidigare nämnt i texten.
Jag som är sjukt kär i allt vad fantasy heter älskar den här filmen. Den har allt som jag gillar plus en gigantisk röd hård jäkel. Japp Helvetespojken. Jag tror faktiskt att jag tycker uppföljaren är bättre än originalet. Det bör nämnas att Ron Perlman erbjöds rollen som Piccoloi Dragonballfilmen. Men som tur är tackade han nej för att istället vara med i den här toppenfilmen. En stark rekommendation.
Ferdinand på Shazam.se kommenterar serierna och filmerna:
Hellboy var när den kom rätt unik och banbrytande serie. Mike Mignola hade en tid innan han skapade Hellboy jobbat som serietecknare för de två stora serieförlagen Marvel och DC. Inom den amerikanska mainstreamseriebranschen sågs han en mycket säregen tecknare. Han valde att frångå den traditionella realistiska stilen som var vanlig bland de flesta stora superhjälteserierna. Istället jobbade Mignola extremt stilistiskt och förenklat, med stora kontrastrika ytor av antingen svart eller vitt. I och med Hellboy nådde han perfektion med sin stil. Många är de tecknare som inspirerats av Mignola, ja till och med plagierat honom. Ofta talar man faktiskt i seriekretsar om att något är tecknat i Migonla-stil.
Just Mignolas säregna stil är det som gör att Hellboy-filmerna varit så svåra att filmatisera. Serierna har till och med kallats ofilmbara. När jag först hörde om den första Hellboy-filmen blev jag rätt skeptisk och ställde mig tveksam till hur de skulle lyckas föra över seriens visuella stil till vita duken. Så här i efterhand kan man säga att MIgnola, som själv varit inblandad i produktionen av båda filmerna, lyckades så där. Stämningen i serien är ofta mörk, gotisk och spöklik. Miljöerna är nedtonade. Ofta gamla kyrkruiner i skyming eller nergångna övergivna laboratorier. Det vilar ett kusligt, men samtidigt och en väldigt mysigt, lugn över hela serien. Filmerna känns som något helt att annat. I jämförelse känns de nästa visuellt överdådiga med sin kråmade högteknologiska yta.
Hellboy-filmerna är egentligen inga dåliga filmer. De är spännande fartfyllda filmer som blandar skräck, fantasy och action på ett bra sätt. Men, de är inte särskilt bra seriefilmer. Där många andra nutida seriefilmer lyckats bra med att behålla seriens ursprungliga själ, har Hellboy inte lyckats fånga det som gjort serien unik. Filmer som X-men, Batman och Spider-Man har alla lyckats att tilltala både fansen och den stora biopubliken. Som ett stort fan av serien har jag haft det svårt att ta till mig filmerna. För mig känns de som två helt olika världar. Och kanske är det bästa att tänka så. Filmerna mås nog bäst av att ses som helt fristående från serierna.
