Regi: Randall Miller
Genre: Komedi, Verklighetsbaserad
Längd: 110 min
Skådespelare: Alan Rickman, Bill Pullman, Chris Pine, Freddy Rodriguez mfl.
Recension: Gyllene druvor från Montelena (Bottle Shock)
1976 höll man en stor vintävling i Paris. Man gjorde blindprov på viner från Frankrike samt från Kalifornien. Fransmännen var säkra på att deras viner var de bästa i världen och det hela var mer eller mindre en plojgrej. Dock smällde USA dem på fingrarna. De kaliforniska vinerna vann i alla kategorier. Röda som vita. Mannen bakom tävlingen var en britt vid namn Steven Spurrier. Han bodde ett tag i Paris där han hade en vinskola. Han ville bevisa att fransmännen gjorde de bästa vinerna i världen. Men som sagt, han hade inte riktigt rätt där.
Det här är filmen om tävlingen som satte Kalifornien på vinkartan.
Jag kan först och främst påpeka att det ni läst ovan inte är en spoiler på filmen. Visst förekommer tävlingen och visst vinner jänkarna. Men det är så mycket mer än så. Dock kan jag påpeka att man bortsett från viss fakta och istället skapat en egen historia. Som man gjort så många gånger förr.
Den här filmen är mer eller mindre uppbyggd i två olika historier. Dels följer vi Jim och Bo Barretts (Bill Pullman och Chris Pine) kamp i den svåra och dyra konsten i att framställa vin. De är far och son som tillsammans försöker framställa det ultimata Chardonnayvinet. Till sin hjälp har de Gustavo Brambilla (Freddy Rodriguez). En mexikanättad yngling som är Bos bästa vän. Men han döljer på en hemlighet. De har även den vackra Sam (Rachael Taylor) till hjälp. Givetvis har de båda ynlingarna ett gott öga till henne. Den andra historien följer Steven Spurrier (Alan Rickman) och hans färd till USA där han skall hitta några amerikanska viner som kan vara värdiga motståndare till Frankrikes makalösa viner.
Det här är en klassisk feel good-film. Visserligen hade man kunnat tona ner lite på kärlekshistorien. Den varar inte länge, men den tillför inte ett dugg till själva storyn. Mer som en utfyllnad för att locka fler till filmen. Men om man bortser från den bisarra kärlekstrianglen så finns där några guldkorn. Sen är ju Freddy Rodriguez med. Då kan man ju inte misslyckas.
Det var också ganska roligt att se Chris Pine i en annan film. Jag kan erkänna, jag har aldrig lagt märke till honom före Star Trek. Men samtidigt gjordes den här filmen före just den. Man kan mer eller mindre säga att karaktären i den här filmen påminner om Pines version av James T. Kirk. Men det är ju inget illa med det. Fast här kan du slänga in lite hippiedrag med.
Alan Rickman briljerar som vanligt. Jag tror inte jag har sett något dåligt med honom. Eller så väljer jag att inte minnas de filmerna. Men här är han utmärkt som en snobbig vinkännare som vill vara så mycket mer än han egentligen är. En malplacerad britt i vinets hemland. Dock vet jag inte hur verklighetens Steven Spurrier är. Men det skulle inte förvåna mig om han är exakt som Rickman är.
När jag drog igång filmen var jag lite orolig. Skulle detta vara en fisförnäm film med massa vintermer osv. Men ack nej, där hade jag fel. Det här är en skön film som man kan ligga och mystitta på. Med de orden så ger jag er betyget på filmen. Det blir en stark trea!
