När jag var liten så var Ghostbusters inte bara två filmer, ett gäng serietidningar, några tv-spel, ett gäng leksaker och två animerade TV-serier. Nej Ghostbusters var en livsstil. Jag kommer ihåg hur jag sprang runt och lekte att jag var en spökjägare (när jag inte var i skogen och lekte Stjärnornas Krig eller Turtles). Min favorit var alltid Ray Stantz – förmodligen för att han var lite tjockare än de andra – liksom jag. I en hemmagjord spökjägaroutfit (bildbevis finner ni längre ned i inlägget) sprang jag runt i hemmet och jagade osynliga spöken…
Ghostbusters
När den första filmen kom så var jag enbart fyra år gammal. Så givetvis såg jag inte den när den var purfärsk. Istället upptäckte jag den i samma veva som den animerade serien The Real Ghostbusters visades på TV1000. Via ryktesväg fick jag höra att serien faktiskt var baserad på en riktig film. Sen dröjde det inte länge förrän jag hade en VHS-kopia av Ghostbusters i handen.
Filmen slog mig med häpnad. Den var rolig, men samtidigt skrämmande. Vissa saker förstod jag inte alls när jag såg den första gången, men ju äldre jag blev ju mer fattade jag och ju bättre blev den. Men än idag upptäcker jag nya saker. När jag såg den tillsammans med min flickvän för några dagar sedan, så upptäckte jag exempelvis att man under en nanosekund faktiskt kan se Sigourney Weavers ena bröst. Galet men sant! (Givetvis berättade jag inget för flickvännen….)
Castingen anser jag är helt genialisk. Harold Ramis, Dan Aykroyd, Bill Murray, Ernie Hudson, Rick Moranis och Sigourney Weaver är klockrena i sina roller. Men egentligen skulle många av de namnen inte ens vara med i filmen.
Från början var det tänkt att spökligan skulle bestå av John Belushi, John Candy och Eddie Murphy. Harold Ramis och Dan Akroyd hade de tre herrarna i tankarna när de skrev sitt manus. Men så dog Belushi, och Murphy och Candy kunde inte medverka då de var upptagna med annat. Så Ramis och Akroyd gjorde vissa omskrivningar, beslöt sig för att agera själva samt bjöd in Bill Murray i rollen som egentligen var tänkt för Belushi. Men de gjorde ett bra val. Uppenbarligen så improviserade Murray en stor del av scenerna i filmen – kanske en av anledningarna till att den är så bra?
Sen skulle egentligen storyn sett helt annorlunda ut. I det första utkastet som Akroyd gjorde utspelade sig filmen i framtiden. Spökjägarna skulle redan från början vara en sammansvetsad grupp som åkte genom rum och tid för att fånga spöken. De klassiska protonpacken var inte ens med i bilden. Istället skulle spökjägarna, klädda som polisens specialstyrka, springa runt och fånga spöken med hjälp av magiska trollspön. Kanske skönt att det inte blev så. För protonpacken är ju makalösa!
Sen har ju filmen ett av världens mest catchiga ledmotiv ever!
Ghostbusters 2
Fem år senare kom uppföljaren – som även utspelar sig fem år senare. Spökjägarna är mer eller mindre bortglömda och har förlorat den stjärnstatusen de fick efter den första filmen. Personligen tycker jag att den här filmen är lika bra som den första. Inte ens lite sämre, utan de är banne mig likvärdiga. Den charmiga humorn är tillbaka liksom de smått skrämmande stunderna.
I första filmen kunde vi se en gigantisk gubbe gjord av marschmallows glida runt i New York. Den här gången är det Frihetsgudinnan….tack vare ett spökslem som “har känslor”.
Jag sitter och ler, skrattar, njuter och diggar när jag ser uppföljaren. Visst, den underbara låten av Ray Parker Jr slår allt. Men Run DMCs hiphopledmotiv är inte heller fel. Visserligen så var det låten som Bobby Brown gjorde som lanserades som filmens ledmotiv. Jag kommer ihåg att jag köpte vinylskivan och tvingade mig själv att lyssna om den flertalet gånger. Jag älskade Ghostbusters, men hatade Bobby Brown. Något som jag faktiskt gör än idag.
Jag som spökjägare:
Vi spolar tillbaka tiden en herrans massa år. Bilden är tagen strax efter att jag varit i Malmö och träffat spökjägarna. Japp, jag har träffat dom. Okej, det kanske inte var de “riktiga” jägarna. Men för mig var dom det. Jag befann mig på ett köpcenter och var allmänt sur. Anledningen till surheten minns jag faktiskt inte. Men så dyker min mamma upp med andan i halsen, skrikandes:
“Ghostbusters är här! Ghostbusters!!”
(Detta var på den tiden då folk inte oroade sig för pedofiler eller kidnappare, utan lät sina barn ströva fritt på ett stort köpcentrum).
Jag trodde inte på henne först. Jag minns att jag tänkte att jag måste ha världens elakaste mamma som driver med mig på det här viset. Då dyker plötsligt Slimer upp (läs: en snubbe i Slimerdräkt) och springer förbi. Jag blir helt till mig i trasorna och springer efter spöket – spökjägare som man var. När jag ser att spöket är på väg ut ur byggnaden får jag panik och ökar farten.
När jag kom ut så möttes jag av en underbar syn. Hela ligan stod framför en exakt kopia av Ecto-1!! Jag sprang fram och såg att de delade ut klistermärken. Nu i efterhand förstår jag att det var en jippogrej för den nya filmen som kom då. Ghostbusters 2!
På bilden kan ni se mig i min spökjägaruniform. På min protonpistol så syns klistermärket jag fick och bakom mig syns min Ghostbusterssamling som jag radat upp enbart för filmen.
Fan vad underbart det var förr….
