Det är årets sista dag och här sitter man nu och klurar på vad som var bäst och sämst med filmåret 2009. Utanför smäller snorungar raketer, något de gjort i flera dagar redan – vad är grejen med det egentligen? Under året som gått har det hänt en massa saker inom filmvärlden. Det gör det visserligen varje år. Men åter igen så handlar det här inlägget om just årets händelser.
Det är alltid svårt att sätta sig ner och lista det man tyckte var bra och dåligt. Men med kniven mot strupen så tror jag nog att jag fått till något av intresse! Från början tänkte jag vara sådär hardcore och bara ta med filmer som gjordes 2009. Men Sverige är lite efterblivet då det handlar om utländska filmer för vi får ju inte hit vissa filmer förrän ett år senare (tänk Ponyo eller Where the Wild Things Are). Så jag har helt enkelt fått ta med filmer som är gjorda 2008. Dock har jag inte tagit med filmer som vunnit Oscars – lite hardcore ville jag ju ändå vara. Vi kan ju hoppas att det långa landet falukorv blir bättre på att ta in filmer en vacker dag.
Så här kommer nu min årskrönika – hoppas ni gillart.
Sam Rockwell i Moon
Det har ju som sagt kommit en hel hög med filmer i år. Men vilken tyckte jag då var bäst? Vilken var sådär “Ja jäklar vad bra“? Nu kanske ni tror att jag tyckte det var filmen Moon eftersom jag slängt in en bild från den här ovan. Nej, Moon var jäkligt bra och hamnar på en klar andraplats men den filmen som jag gillade allra mest var faktiskt Zombieland. Ruben Fleischer levererade en film som var tokrolig i äkta Shaun of the Dead-anda. Den var så bra att jag faktiskt såg den två gånger. Utan att tröttna! Det är ett oerhört bra betyg. Moon som hamnade på andraplats visade att man faktiskt inte behöver en massa skådespelare och massiva effekter för att vara bra. Det var lite som en homage till Stanley Kubricks episka klassiker 2001. Sen kan man inte låta bli att älska Sam Rockwell.
Ponyo & Sosuke
Hayao Miyazaki skapar inte filmer, han skapar något magi. Det verkar som allt han rör vid blir till guld och Ponyo är inget undantag. Med en klassisk saga i bakgrunden (Den lilla sjöjungfrun) lyckas han ändå leverera något nytt och kreativt med den här filmen. Jag blev ju så till mig att jag sprang och köpte mig en kinaimporterad DVD.
När vi ändå är inne på animerade filmer så bör Upp nämnas. En film med hysteriskt roliga karaktärer och som har hjärtat på den rätta platsen. Det är inte så konstigt att Pixar (och Disney) är den ledande animeringsstudion just nu. Stackars Dreamworks hamnar alltid på andraplats.
Lorna Raver & Alison Lohman kramas i Drag me to Hell
Det var även i år som Sam Raimi gick tillbaka till det han kan bäst – nämligen skräckfilm. Med Drag me to Hell visade han vart skåpet ska stå. Effektfylld och sprängfylld med överraskningar som man hoppar till av. Det var banne mig länge sedan jag hoppade till när jag såg en skräckis. Så jag tackar Sam med hela mitt hjärta. I år höll jag även ett maraton där jag betade av alla Fredagen den trettonde-filmerna. Detta var för att en remake baserad på de första två filmerna var på väg.
Fredagen den trettonde var sannerligen en fröjd för ögat. Med tanke på hur franschisen blivit våldstagen en längre tid så behövdes detta. Kanske gillade jag den extra mycket just för att jag dagarna innan sett Jason förnedra sig mer och mer. Dock så hoppas jag att man inte gör en uppföljare på denna. För det skulle bara bli pannkaka av allt.
Lars von Triers film Antichrist passar även in här i skräckkabinetten. När jag lämnade biografen efter att ha sett den visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka. Den var ju jättebra men hur sjutton skulle man kunna skriva något om den och hur skulle jag betygsätta den. Men det enda som behövdes var att låta effekten av filmen sjunka in. Sedan kom allt av sig själv. En fantastiskt bra film som delade världen i två delar.
Svenska MyAnna Buring i Lesbian Vampire Killers
Phil Claydons skräckkomedi Lesbian Vampire Killers är en film jag vill lyfta fram i år. Liksom Shaun of the Dead och Zombieland så driver den med övernaturliga väsen. Den här gången handlar det om vampyrer. Lesbiska vampyrer. Humorn är på topp när duon bestående av James Corden och Mathew Horne spöar skiten ur hondjävlarna. Quentin Tarantino gjorde också en film där folk får spö. Dock inte vampyrer utan nazis.
Inglorious Basterds bör inte jämföras med filmen Inglorious Bastards (1978) för detta är två helt olika filmer där Tarantinos är den bättre. Om inte Christoph Waltz vinner en oscar för sin insats som Hans Landa så vet jag inte vart jag tar vägen. Den mannen är minst sagt en stjärna!
District 9
District 9 bör också nämnas här. En film där vi får ett annat perspektiv på utomjordingarna. En väldigt bra film som börjar a’la mockumentär men slutar som en renodlad actionfilm – nästan. Sen kom det ju även några feelgoodfilmer. Exempelvis Sunshine Cleaning en film som var i samma anda som Little Miss Sunshine. Fast man bytar ut skönhetstävling mot dödsbostädning…. eller.. ja.. jo.. typ.
Todd Phillips komedi Baksmällan är också en sjudundrande film som tog världen med storm. Hysterisk roligt att se grabbarna grus försöka lista ut vad sjutton det var som hände dagen innan.
Augustilunch i Rom
Också värda att nämna:
- Star Trek
- Fanboys
- Död Snö
- Original
- Augustilunch i Rom
- Coraline
- Coco – Livet före Chanel
Chris Klein – världens sämsta skådespelare?
Men allt var inte frid och fröjd. Det kom såklart inte bara bra filmer. Nej nej nej givetvis så kom det en hel hög med överskattade skitfilmer. Eller alla var inte överskattade, vissa var faktiskt bara ren skräp. Änglar och Demoner är en av de filmerna som ligger längst ner på min betygskala. Hur man kunde låta Ron Howard våldta Dan Browns bok det vet jag inte. Men jag har märkt att de som inte läst boken gillar filmen (lite som Sagan om Ringen) iaf.
Dragonball Evolutions och Street fighter: The legend of Chun-Li var också två skrattretande filmer. Den sistnämnda var om något värre än den första. Chris Kleins insatt i filmen är så skrattretande och usel att jag bara mår dåligt. Kan den snubben agera överhuvudtaget? Jag hade fan gjort ett bättre jobb!
Shia LaBeouf och Megan Fox i Transformers 2
Nu kanske jag trampar på några ömma tår. Men vad fan är grejen med Transformers. Den första filmen var barnslig och fylld med bollibompaskämt. Men Transformers: revenge of the Fallen är fan snäppet värre. Kiss, bajs och underlivshumor fyller de minuterna av filmen som inte kantas av specialeffekter. Det är som en datoriserad buskis av Stefan och Krister. Den beskrivningen passar även in på G.I Joe: Rise of the Cobra. Hade jag haft kvar mina action forcegubbar så hade jag banne mig smält ner dem och slängt dem. Så hemsk var den filmen. Hela min barndom raserade. De två filmerna är ett tecken över att man inte ska göra filmer baserade på leksaker!
X-men Origins: Wolverine får ett hedersnämnande här med. För hur man kan misslyckas med Deadpool så jäkla mycket är för mig ett mysterium. Titlarna är alla en give away för att de suger. Ser ni den röda tråden? japp där finns ett kolon med i titlarna (utom i Dragonball .. men där kan man använda sig av ett ord i titlen: kulor.. suger kulor). De här filmerna är lika givande som Black Eye Peas låttexter.
David Carradine gav ordet hatrunka en ny betydelse
Varje år dör ju en mängd människor. Skådisar är inget undantag. Men troligtvis så kan ingen klå David Carradine. Hittas man på ett hotellrum i Bangkok i strypsnara och kuken i handen så förtjänar man ett hedersomnämnande. Särskilt då gubben var 72 år gammal. Sexualdriften var iaf kvar.
Men han var inte ensam om att dö. Även om han var den enda som gjorde det med stil. Exempelvis så dog även:
- Farrah Fawcett (62)
- Ricardo Montalbán (88)
- Dom DeLuis (75)
- John Hughes (59)
- Patrick Swayze (57)
- Roy E. Disney (79)
- Brittany Murphy (32)
De är alla saknade….
