TV-spel och filmer har länge gått hand i hand. Antingen har en storfilm fått ett spel baserat på storyn eller så har en film baserats på ett spel. Den här sporadiska serien kommer att göra djupdyk i den sistnämnda faktorn. För visst är det förundransvärt att man nästan alltid misslyckas med den filmformen?
Vi spolar tillbaka tiden till året 1996. Vi befinner oss i utkanten av staden Raccoon City där en mängd med underliga mord skett. Därför har Polisen i Raccoon City beslutat sig för att skicka in sin special styrka kallad S.T.A.R.S (Special Tactics And Rescue Squad) för att luska ut problemet. Men när det första teamet; Bravo – plötsligt försvinner så inser man att något hemskt är i görningen. Det är nu upp till Alpha-teamet att styra upp problemet. Ett team bestående av Jill Valentine, Chris Redfield, Albert Wesker och Barry Burton. Om ni inte luskat ut det redan nu, så handlar dagens bana om Resident Evil. En underbar spelserie – men en jäkligt crappy filmdito (med ett undantag).
När Paul Anderson kom med sin film Resident Evil var året 2002. Spelserien hade vid det här lagret x antal spel och var ett vida känt varumärke för Capcom. Frågan är varför han valde att köra på någon hemmagjord skithistoria istället för att göra en filmatisering på själva spelet. Visst små moment i filmen är lånade från de tre första spelen. Men hans idé om att köra en story om en tjej med minnesförlust är för mig ett mysterium. Men vi kan ju kolla lite närmre på de olika filmerna.
De tre spelfilmerna som i dagsläget finns fokuserar sig på en karaktär som inte nämns i spelen. Detta är den unga kvinnan Alice, spelad av Milla Jovovich. När vi först möter henne i den första filmen så lider hon av amnesia. Men allt eftersom filmerna går så får hon reda på en mängd saker och börjar minnas mer och mer. Det hela slutar med att hon är superduperbra på att döda zombier. En genmanipulerad superklon… typ.
Släng sedan in kända karaktärer från spelen som får spela andrafiol. Varför inte bara låta spelseriens hjältar få större plats i filmen? Ganska intressant nog så var George A Romero påtänkt som regissör till den första filmen. Han skrev ett manus som handlade om Chris Redfield och Jill Valentine. Men detta refuserades och någon idiot valde istället Andersons pissmanus. Jag hade fan gett min högra pungkula för att få se Romeros version. Han var så het på gröten att han tvingade sin sekreterare att spela igenom det första spelet och filma det. Sen satt han och kollade på det. Det är dedikation som heter duga.
Men så kom äntligen en värdig film. Detta var Capcom som gjorde en egen film tillsammans med Sony. Filmen var datoranimerad och hette Resident Evil: Degeneration. I den spelar två kända karaktärer huvudrollerna. Vi får se Leon S. Kennedy och Claire Redfield sparka och skjuta zombier till höger och vänster. Den har även den där kända Resident Evilandan. Mörk, lite skrämmande och lite action. Inte som i skitfilmerna med Milla. Där är det 90% pissaction och 10% handling. Ni kanske märker att jag inte alls gillar de filmerna. Men kolla bara på trean där det i en scen springer ut inte mindre än 62 jäkla zombies ut ur en container. För ett tag sedan gjorde jag en video om det och den kan man se här. Kanske inte så konstigt då att jag är riktigt trött på skiten…
