Recension: Ratataa

Regi: Hasse Ekman
Manus: Hasse Ekman
Längd: 107 min
Genre: Komedi, Musikal
Skådespelare: Povel Ramel, Martin Ljung, Gunwer Bergkvist mfl.
Finns på DVD

Recension: Ratataa

Dags för ännu en produktion med Povel Ramel. Den här gången handlar det om parodifilmen Ratataa (eller The Staffan Stolle Story). Filmen parodiserar bl.a filmerna Fängelse (av Ingmar Bergman) och Fruktans Lön (Georges Arnaud) – Nu har jag dessvärre inte sett dem (ännu). Men det gör inget. För mig räcker det att radarparet Povel Ramel och Martin Ljung är med i den. Då vet man att det blir en sprudlande film med stoj, musik och stim.

Filmen handlar om den adlige Staffan Lefverhielm och hans strapatsfyllda liv. Redan som barn blir han föräldralös och således familjens överhuvud och ägare till Svartö slott. Hans lekkamrat (och trolovade) Charlotte ber sin pappa adoptera honom. Staffan påpekar att de inte får glömma Vicke, statarpojken med vilken han slutit fostbrödralag; de är födda samtidigt, samma timme faktiskt. Pappan går med på det och adopterar båda pojkarna.

Vi hoppar framåt 11 år i tiden och Staffan skall fylla 21 och blir myndig. Charlottes pappa berättar att Staffans far lämnade efter sig ett brev till honom som skulle öppnas på hans myndighetsdag. Dessvärre stjäl den ondskefulla Klåd Tränger brevet innan Staffan hinner läsa det. Klåd är även ute efter Charlotte (som Staffan faktiskt inte har så stort intresse i) – vilket resulterar i en duell. Men den hinner inte genomföras för Charlottes pappa dyker upp, som är trött på sådana upptåg och skickar Staffan och Vicke till tropikerna. Därefter följer en hejdundrande resa tillbaka till Stockholm. En resa mot drömmen som kompositör och den äkta kärleken.

Det här var en riktigt underhållande rulle med ett gäng trallvänliga låtar. Som exempelvis den numera klassiska låten Var är tvålen? (som vi även hört i humorprogrammet Myggan). Jag blev helt i gasen av låtarna och gjorde direkt en spotifyspellista med de låtar jag hittade. Det är ett ganska gott tecken. Sen var den rolig också. Inte sådär som de vanliga eftermiddagsfilmerna som visas på ettan, de man slötittar på i brist på annat (förutom när det är pilsnerfilmer). Här är det fart och fläkt nästan hela tiden.

Har ni inte sett något med Povel Ramel innan så rekommenderar jag er att börja med den här filmen. För då får ni höra godbitar som den här: