Kung Fu Hustle är en film som ger mig tårar i ögonen varje gång jag ser den. Då är det inte för att jag tycker den är så dålig att man borde söka upp personerna som gjort den och tvångsmata dom till hungriga grisar. Nej tvärtom jag skrattar nästan på mig från första stund. Den är helt enkelt hysteriskt rolig.

Mannen bakom filmen samt som har huvudrollen är Stephen Chow (han har även skrivit manus och producerat den).  Men han är långt ifrån ensam om att vara med i själva filmen. I den finner vi ett gäng kända ansikten. Som exempelvis Bruce Leung, Yuen Wah och Yuen Qiu – alla gamla väderbitna kampsortsskådisar. Vilket gör filmen ännu bättre.

Kung Fu Hustle handlar om Sing (Chow) och hans korkade kamrat Bones som vill visa sig på styva linan. Eller egentligen vill dom bli medlemmar i det kända gänget Yxgänget – en liga bestående av svartklädda yxbärande män ledda av Broder Sum. Sum ger grabbarna grus en chans att bli medlemmar. De ska bege sig till Pig Sty Alley och döda någon där. Såklart misslyckas grabbarna med projektet och Sum blir mäkta arg på dem.

Det hela leder till att Sing och Bones gömmer sig i Pig Sty Alley. Ett litet kvarter fullt med lustiga personer. Men när Sum skickar sin liga och lönnmördare dit så framkommer det att där bor ett gäng med avdankade Kung Fu-mästare där. Sen jäklar blir det sparkar och slag för hela slanten!

Kung Fu Hustle är en perfekt mix av action och humor. Det blir inte sådär löjligt som i exempelvis Kung Pow. Nej här får man verkligen till det. Fast det jag älskar mest med filmen är alla karaktärerna. Det går inte att hata dom. Man älskar dom från första sekunden.

Om ni uppskattar den här filmen så bör ni kolla in hans Shaolin Soccer med. Den kom några år tidigare. Men är minst lika bra!

Grottbjörnens folk från 1986 är en film som t.o.m jag hade glömt bort. Jag vet inte hur jag kom att tänka på den. Men den ploppade helt enkelt upp från tomma intet. Minns ni själva den? Jag har aldrig läst Jean M. Auels böcker men den här filmen såg jag rätt många gånger i min ungdom. Anledningen var att jag tyckte att Daryl Hannah var så otroligt vacker..

Filmen handlar om den lilla Cro-Magnonflickan Ayla som av misstag kommer ifrån sin familj. Men hon blir senare adopterad av ett gäng Neandertalare. Där växer hon upp. Dock inte utan problem. För hon ser ju inte ut som dom andra. I Neandertalarnas ögon så är hon ohyggligt ful. Men det hindrar visserligen inte dom från att mer eller mindre våldta henne. Så Ayla bestämmer sig för att lära sig hantera vapen – något som verkligen inte är accepterat.

Grottbjörnens folk är i mitt tycke en riktigt bra film. Dialogerna består mest av grymtningar som sedan översätts som undertexter för att vi tittare skall kunna förstå vad som sägs. Ibland kommer en berättarröst som förklarar handlingen vidare. Filmen har också starka inslag av feminism (vilket säkert boken också har) för Ayla börjar ifrågasätta det mansdominerande ledarskapet i klanen. Vilket inte alls är så uppskattat.

En bortglömd pärla helt enkelt. Gillar man Kampen om elden med Ron Perlman, så lär man även gilla den här filmen.

Regi: Harald Zwart
Manus: Michael Soccio
Genre: Komedi
Skådespelare: Jackie Chan, Jaden Smith, Taraji P Henson mfl.
Längd: 140 minuter
Bioaktuell

Will Smiths son får spela den lille ungen som ska lära sig sparka stjärt i Kina när det är dags att uppdatera Karate Kid från 80-talet.

Karate Kid är en trilogi som jag håller varmt om hjärtat (nej, jag räknar inte med skitfilmen med Hilary Swank). Så först var jag oerhört skeptisk mot den här filmen. Men när jag väl såg den så smälte jag. Alla mina fördomar rann bort. För att vara en remake så är den riktigt bra.

Många saker känns igen från Karate Kid som kom 1984. Mobbingen, kärleken, den goda snurriga tränaren och hans onda stenhårda nemesis. Saker som jag förknippar med originalfilmen. Där är även några sköna blinkningar till den också. Som vid ett tillfälle – som man även kan se i trailern – sitter Mr. Han (Chan) med två ätpinnar och störs av en fluga. Man tror att ”nu jäklar kommer han köra en Miyagi som heter duga och fånga flugan”. Men man har moderniserat filmen och Han slår således ihjäl flugan med en flugsmälla.

Jackie Chan har sina svackor i den här filmen. Det går inte att komma ifrån. Han är ju inte direkt någon Pat Morita. Men det har han även till sin fördel. För Jackie är ju allt lite spänstigare än vad just Pat var. Därför är det underbart att se honom i action. Där är en underbar scen med Jackie mot ett gäng ungar som hoppat på Jaden Smiths karaktär Dre. Det hade varit underbart att se lite mer sånt.

Jaden Smith fungerar också – men han kör lite för hårt på att vara som sin pappa. Vilket troligtvis kommer funka bättre om några år.

Summan av kardemumman blir att det här är en riktigt bra film. Visst vissa scener känns sjukt långa – som montagen Erik nämnde. Men filmen står stadigt och stabilt. Sen är ju den nya ”tranan” episk! Det enda jag stör mig riktigt mycket på är filmens titel. De borde kalla den för Kung Fu Kid istället. För Karate Kid ger helt fel vibbar.

Det här vill jag allt se mer av – en uppföljare kankse?

PEOOW! PJONG! PTIOW! Hur sjutton låter egentligen en laserpistol? Det finns bara ett sätt att ta reda på det – beta av ett gäng mindre kända Science Fiction-filmer. Helst från 70- och 80-talet. För då får vi väl reda på svaret? Jag välkomnar er till Rymdsöndag – en resa genom de otaliga rymdfilmerna i vårt universum.  Kanske inte alla har just laserpistoler. Kanske alla inte är så bra. Det lär vi märka efter hand. Men spänn fast er, för nu drar vi ut i hyperrymden

Vad sägs om en dåligt dubbad framtidsfilm med en pilbågsviftande Fred Williamson, elaka tempelriddare, en unge som är mekaniker, anal våldtäkt, människor som exploderar och bilar som låter värre än en drös med vuvuzelor? Då är troligtvis 2019 the new barbarians något för dig!

Kärt barn har flera namn är ett känt ordspråk. Det är kanske därför den här filmen har fem olika namn. Dels är det dess italienska originaltitel: I nuovi barbari. Men den är även känd som 2019 The New Barbarians, The New Barbarians, Metropolis 2000 och Warriors of the Wastelands.

Filmen regisserades 1982 av spaghettimästaren Enzo G. Castellari. Han var även med och skrev filmens fantastiska manus. En annan man värd att nämnas här är Claudio Simonetti som gjort soundtracket. För ja jäklar vad skönt sound där är.

Men om vi skulle ta tag i själva filmen?

Handlingen utspelar sig 2019. De flesta människorna har dött efter att man sprängt en drös med kärnvapen. I spillrorna reste sig tempelriddarna – ett gäng elaka jäklar som lever för att döda människor. Dessa är ledda av One (George Eastman). Vi introduceras för dessa redan i början av filmen. Då dom attackerar ett gäng helt oskyldiga människor. Uppenbarligen tycker tempelriddarna att det är lättare att ha ihjäl folk med hjälp av bilar – så man har byggt om dessa fordon till riktiga dödsmaskiner a’la Mad Max. Dessvärre verkar alla gå på skrikande el (eller vad det nu kan vara) för bilarna har ett fruktansvärt irriterande ljud.

Efter att man dödat alla människor så upptäcker de en bok liggandes på marken. En bibel. Uppenbarligen var det böckerna och att folk läste som gjorde att jorden gick under. One blir så arg att han river biblen i två delar. En stark man med andra ord.

Efter några timmar anländer filmens hjälte till scenen. Det är Scorpion – en som hoppat av tempelriddarna och numera bara glider runt med sin pimpade bil. Han får reda på att det är just hans gamla crew som dödat människorna och han bestämmer sig för att sätta stopp för One. Men först måste han fixa sin bil.

Så Scorpion beger sig till en liten unge som bor helt själv ute i ödemarken. Just den här ungen är sjukligt bra på att fixa bilar… och han gör visst det gratis med. Dubbel lycka för Scorpion. Eftersom detta är en italienskproducerad film så har man dubbat alla rösterna. Vilket funkar i många lägen – men när det kommer till den här fula ungen så verkar man inte ha hittat något barn som kan läsa in replikerna. För hans röst är så fruktansvärt dålig på alla sätt och vis. Men men. Reperatörsungen fixar bilen och kör själv några testrundor med den – för att sedan glänsa och kalla Scorpion för en dålig förare.

I nästa scen är tempelriddarna på gång igen. Denna gång attackerar de en van. Varför? Ingen som helst anledning. De behöver ingen anledning. Efter en kort biljakt lyckas de få eld på vanen och ut hoppar en man och en kvinna. Mannen dödas snabbt med hjälp av en bil med ett spjut på. Men kvinnan fångas in. Varför man nu väljer att göra det vet jag inte. Men hon har tur. I samma stund dyker Scorpion upp. Det blir lite pangpang – tills en av Ones hantlangare upptäcker att det är just Scorpion. De vet att han är en tuff jäkel så de lämnar honom och kvinnan för att åka hem och skvallra för One.

Scorpion och kvinnan – Alma (spelad av Fröken Italien 1977) – hoppar in i Scorpions bil och tycke uppstår. Alma har visserligen blivit skadad – men det hindrar inte dem från att sexa till det i ett neongrönt uppblåsbart tält! Under tiden sitter en annan filur och spanar på dem. Men han ska vi få träffa alldeles snart.

Efter sexet så åker Scorpion och Alma iväg – men blir omringad av några tempelriddare som beslutat sig för att fånga in dem. Det är en av Ones närmaste män – en fuling i färgglad tidsenlig mohikanfrilla (en frisyr som är väldigt populär i postapokalyptiska filmer). De börjar fightas och till en början går det riktigt illa för Scorpion. Han åker på däng. Men då dyker vår mystiska främling upp. Nader! En mustaschprydd Fred Williamson i pannband och pilbåge med exploderande pilspetsar. Fast hans spetsar sitter inte på pilarna. Nejdå. Dom har han på ett fult armband. Vilket resulterar i att han måste skruva fast en ny spets varje gång han skall skjuta. Men jäklar när han väl skjuter dem.

Folk exploderar i tusen bitar. Blod och slamsor flyger rundor och vi får gång på gång se Castellaris slowmotionscener som han gillar så mycket. För är det något Castellari älskar så är det snabba klipp varvat med slowmotion. Mycket sånt i den här filmen iaf. Hantlangaren dör såklart och Scorpion ber de överlevande tempelriddarna att ta med sig liket hem. Något som inte alls är så populärt. One blir jättearg och skall hämnas.

Samtidigt beger sig Nader, Scorpion och Alma till ett läger med kristna. Där fixas Almas arm och Nader får sig ett skjut. När väl Scorpion tycker att de skall bege sig så stannar Nader en extra stund. För han det är ju inte varje dag som han får till det!

Givetvis dyker One och tempelriddarna upp och tillfångatar Scorpion. Det är nu det största WTF-momentumet i filmens historia kommer. För nu är det såhär att tempelriddarna är alla homosexuella och nu skall det bli kalas. Man ska helt enkelt sätta på Scorpion – för det är straffet för hans brott. Det hela blir en slags kaskad av flummighet som knappt går att beskrivas. Men som tur är så finns klippet på Youtube. Så kolla på klippet här nedan. Härligheten tar vid efter en minut ungefär.

Lyckligtvis dyker Nader upp och räddar Scorpion. Nu är det dags att sätta hårt mot hårt. De beger sig till reperationsungen som har byggt något superplexiglas som kan stå emot kulor/laser/explosioner/ALLT. Den nya trion beger sig på jakt efter One – och det dröjer inte länge innan man hittar varandra. Nu blir det westernhomage som heter duga. Detta är ett genomgående tema faktiskt. Men det är inte så konstigt då regissören gjort ett gäng sådana filmer innan. Men nu kommer en homage kan vi kalla det – till Sergio Leones klassiker För en handfull Dollar. För precis som i den (och tillbaka till framtiden 3) så har Scorpion nu satt superplexin innanför sin nya poncho (formad till någon skum hockeyrustning). Så när han blir skjuten så dör han ju inte!

Nu blir det massa BOOM PTEOOW PING och PONG. Våra tre hjältar dödar skurk efter skurk. Scorpion i sin nya uniform och pickadoll, Nader med sin båge och Verkstadsungen med en slangbella. Men One lyckas komma därifrån – men har vår hjälte efter sig. Så släng in en biljakt där Scorpion borrar ihjäll One. Japp han har en borr på sin bil som han använder sig av. Givetvis får One borren i häcken. Ett öga för ett öga med andra ord.

Scorpion återvänder sen som den hjälte han är och allt är frid och fröjd!

Har ni inte sett den så har ni missat något utomordentligt roligt. För man kan inte låta bli att sitta och fnissa under filmens speltid. Den är egentligen inte bra. Inte alls bra – men det är något med filmen som gör den riktigt underhållande. Kanske är det alla exploderande människorna. Kanske är det alla miljontals snabba klipp – eller så är det allt som är i slowmotion. Troligtvis är det allt det där!

Så köp den för en billig slant och sätt er ner och njut!

PEOOW! PJONG! PTIOW! Hur sjutton låter egentligen en laserpistol? Det finns bara ett sätt att ta reda på det – beta av ett gäng mindre kända Science Fiction-filmer. Helst från 70- och 80-talet. För då får vi väl reda på svaret? Jag välkomnar er till Rymdsöndag – en resa genom de otaliga rymdfilmerna i vårt universum.  Kanske inte alla har just laserpistoler. Kanske alla inte är så bra. Det lär vi märka efter hand. Men spänn fast er, för nu drar vi ut i hyperrymden.

Idag tar vi oss an en film om rymdbärgaren Wolff. En Han Solo-wannabe som beger sig ut på ett räddningsuppdrag – allt för att få in lite stålar till sin allt knappra rymdkassa. Dagens film heter Spacehunter: Adventures in the Forbidden Zone och den är regisserad av Lamont Johnson. I den ser vi ett gäng kända ansikten: bl a en spökjägare, en av John Hughes älsklingar, en datorspelshjälte och en TV-kändis. Inte illa va?

Som vanligt kör jag en spoilerfull resa så om du har planer på att se den här filmen (eller hur?) så bör du inte klicka ner.

Filmen börjar med att en komet krockar med ett rymdskepp. Vilket resulterar i en stor explosion. Men i sista sekund lyckas en ”livbåt” komma undan. I den befinner sig tre stycken jordkvinnor och de lyckas landa på ökenplaneten Terra XI. Men cirka tre sekunder efter att de kommit ur sitt lilla skepp så blir de attackerade av vad som närmast kan förklaras som mutanter. De lyckas undkomma tack vare att ett piratskepp (som går på räls) dyker upp och räddar dom.

I scenen efter presenteras vi för filmens protagonist Wolff (Peter Strauss) – en rymdbärgare med skulder upp över öronen. Bl a ligger han efter med hyran i sin lägenhet. Varför han har en lägenhet vet jag inte – för han är uppenbarligen i rymden i flera månader om året. Han hänger i sitt lilla rymdskepp med sin android Chalmers. En android som han verkar vara lite för kärvänlig med – lite robolove kanske? De får nys om att de tre kvinnorna kraschat och att där är en belöning för den som räddar dom. Wolff tror att detta är ett simpelt jobb (nej) och styr därför sitt skepp mot ökenplaneten.

Väl på planeten så hittar de piratskeppet. Men det attackeras av skurkar. Så Wolff och Chalmers gör det enda rätta och hjälper skeppet mot bovarna. Det skjuts lite och förekommer en mängd av löjliga slagsmål. Då plötsligt ett gäng flygande skurkar kommer och fångar de tre kvinnorna – rakt framför näsan på Wolff. I stridens hetta lyckas även Chalmers bli dödad. Eller dödad och dödad – hon blir skjuten. När Wolff upptäcker detta så plockar han fram en fjärrkontroll som han trycker på… och då smälter Chalmers. Varför i helskotta man har en sådan knapp är för mig ett mysterium. Men Chalmers kom uppenbarligen med en sådan. Wolff får också reda på att flickorna kidnappats av den elaka Overdog.

Utan att gråta några tårar för Chalmers så beger han sig iväg efter de flygande skurkarna. Då träffar han på tonåringen (och jordflickan – hänger många sådana på den planeten) Nikki (Molly Ringwald). Hon erbjuder sina spårartjänster mot lite mat. Wolff har inget val och tackar ja. Nu börjar en resa med mycket höga ljud. För om det är något Nikki kan, så är det att gnälla. Hon är en äkta tonåring i trotsåldern som inte ens är torr bakom öronen. Sen luktar hon illa med. Men det fixar Wolff lätt genom lite tvångsbad. Men under just det badet dyker en annan karaktär upp.

Washington (en kalrakad vapenviftande Ernie Hudson) är mer eller mindre planetens självutnämnda sheriff. Men han vill inte vara där längre. Så han vill slå följe med Wolff och Nikki – men det får han inte. Iaf inte till en början. Istället krävs det att Wolff och Nikki skall ensama fightas mot tjocka vita slemmiga mutanter, vattenamazoner, vattendrakar och korsa en öken innan de låter han vara med i sitt gäng. Allt inom loppet av 20 minuter!

Efter att Washington slagit följe med dom så hittar de Overdogs lya. En väldigt Mad Max 3-inspirerad sådan (som visserligen kom 2 år efter). Där ser de att kvinnorna är fast i en bur för allmän beskådning. De upptäcker också att Overdog har en slags labyrint-tävling som enbart går ut på att döda folk. Nu är det upp till gänget (som fått tillökning av en nomad som var med på piratskeppet)  att rädda flickorna (samt nomadens bror som lyckades åka fast).

De delar upp sig i tre lag:

1. Washington och Nomaden – skall rädda brodern och andra fångar
2. Wolff – skall allena rädda flickorna
3. Nikki – skall sitta i en bil och vara ur vägen

Givetvis så följer två av gängen planen. Nikki beger sig såklart iväg och blir tillfångatagen. Under tiden som Wolff och Washington lyckas med sina uppgifter, tvingas Nikki genomföra labyrinten. Men hon räddas av Wolff till slut – för att i nästa sekund tillfångatas av Overdog som behöver hennes ungdom för att leva (?)

Jag kanske ska passa på att förklara hur Overdog (Michael Ironside) ser ut. Han sitter fast i någon slags superrullstol som gör att han står hela tiden. Istället för händer har han gigantiska klor och han ser allmänt förskräcklig ut. En superskurk med begränsad mobilitet. Därför hade jag förväntat mig en fet slutstrid. För givetvis kommer Wolff till Nikkis räddning och en fight mano a mano bryter ut… i typ fem sekunder. Sen dör Overdog! Sjukt fattigt måste jag säga. Det enda Overdog gör är att skjuta lite raketer ur sina händer. Men han skjuter som en kråka. Han lyckas även gripa tag i Wolff med en av sina klor.. men .. ja.. hans klor är ju som en sån gripklo som finns i automater i spelhallar. Ni vet sådana som man kan vinna mjukisdjur med. Inte så imponerande med andra ord.

Så Wolff dödar honom, tar Nikki med sig och möter upp med resterande gäng. Sedan lever de lyckligt i alla sina dagar.

Så är det här en bra film? Jag tycker faktiskt det. Förutom just slutet och Molly Ringwalds gnällande. Men om man bortser från just detta så har man en väldigt underhållande film! Ganska kul nog så har Ivan Reitman ett finger med i spelet här. Kanske därför vi kunde se Ernie Hudson i Ghostbusters året efter?

Varför inte se den själv? Köp den här då!

PEOOW! PJONG! PTIOW! Hur sjutton låter egentligen en laserpistol? Det finns bara ett sätt att ta reda på det – beta av ett gäng mindre kända Science Fiction-filmer. Helst från 70- och 80-talet. För då får vi väl reda på svaret? Jag välkomnar er till Rymdsöndag – en resa genom de otaliga rymdfilmerna i vårt universum.  Kanske inte alla har just laserpistoler. Kanske alla inte är så bra. Det lär vi märka efter hand. Men spänn fast er, för nu drar vi ut i hyperrymden

Tänk om du spelade ett arkadspel varje dag. Du spelade det så ofta att du till slut blev tokbra på det och slog rekordet. Tänk då om en gammal gubbe dyker upp, säger att han är spelets uppfinnare och han vill köra dig en sväng. Du tackar givetvis ja – för det är ju gubben som uppfann spelet som du just klått. Tänk då din förvåning då gubben egentligen är en utomjording och spelet är en manick som testar dina skills i att flyga rymdskepp. Tänk också om utomjordingen berättar att galaxens säkerhet hänger på dig och dina skills!

För det är just vad The Last Starfighter handlar om.

Möt Alex Rogan – en yngling som bor med sin lillebror och mamma i en trailerpark. Där tillbringar han dagarna med att hänga med sin flickvän Maggie, jobba som vaktmästare och att spela arkadspelet Starfighter. Det sistnämnda gör han så ofta han bara kan.  En sen kväll lyckas han t.o.m slå rekordet i spelet. Då dyker en äldre herre upp och presenterar sig som Centauri. Han säger också att det var han som skapade spelet och undrar således om Alex vill åka med i Centauris futuristiska bil (ganska lik Docs DeLorean i Tillbaka till Framtiden). Alex, som uppenbarligen aldrig hört att man aldrig ska åka med främlingar, hoppar genast med i bilen.

Ganska snart upptäcker han att något inte står rätt till. För bilen börjar flyga! Centauri förklarar att de är på väg till planeten Rylos. Där stöter Alex på ett gäng lustiga varelser som pratar sjukt roligt. Det är nog det roligaste utomjordingsspråk jag hört sedan Earth girls are easy. Alex får reda på att han tack vare sina skills blivit draftad till att flyga ett Starship kallad Gunstar. Han stöter även på Grig – en bajsbrun reptilliknande sak.

Anledningen till att man hämtat Alex är för att den onde filuren Xur är ute efter att förstöra galaxen. Varför? Tja, han är en elak jävel helt enkelt som gillar att tortera folk! Det räcker gott och väl för mig.

Men Alex är inte hundra på om han verkligen vill vara en pilot. Så han åker tillbaka till jorden. Väl där upptäcker han att en android vid namn Beta har tagit hans plats. Det är en exakt replika – allt för att folk inte skall misstänka att Alex är borta. Men Beta är inte alls van vid jordlivet – så han nästintill förstör förhållandet med Maggie. Beta försöker övertala Alex att han skall åka tillbaka, för hela jordens säkerhet hänger på honom.

Då dyker plötsligt en lönnmördare upp och börjar skjuta på dem. Beta är uppenbarligen även där för att vara en måltavla för kommande attacker. Centauri ploppar också upp och råkar såklart bli skjuten som den klant han är. Alex gör då det enda rätta och flyger iväg med Centauri och låter Beta styra upp det på jorden.

Men när de kommer tillbaka till Rylos så upptäcker de att stället blivit attackerad. Enbart Grig är kvar. Så då gör de det enda rätta. De tar på sig sina rymdoutfitter och hoppar in i skeppet Gunstar. Japp, de väljer att utmana Xurs hela flotta – själva. Ett rymdskepp mot hundratals!

Inte helt oväntat så vinner de två hjältarna. För Alex är sjukligt grym på att skjuta ner saker. Allt tack vare att han spelat ett arkadspel tusentals gånger!

Efter vinsten flyger Alex och Grig ner till jorden. Där de de hyllas som hjältar. Även om Grig får ett ganska svalt mötande till en början. Men .. ja.. han är ju en bajsbrun reptil i människosize. Så det är ju inte så konstigt. Så efter lite hurrades så beslutar sig Alex för att åka tillbaka till rymden och frågar Maggie om hon vill hänga med. De har ju alltid sagt att de skall åka iväg någon gång. Hon tackar ja och det hela blir ett sockersött lyckligt slut. Där alla är okej med att de sticker iväg i ett rymdskepp. Men samtidigt så befinner de ju sig i en trailerpark. Mycket rednecks med andra ord.

The last Starfighter är en riktigt charmig film. Den är ganska mycket före sin tid med datoranimeringar och allt. Rymdskeppen designades av Ron Cobb – som även jobbat med Alien och Stjärnornas Krig. I vissa stunder känns det här verkligen som en Disneyproduktion. Men så är inte fallet. Dock är den lite väl barnslig i sina stunder. Men det vägs upp av roliga dialoger och humoristiska utomjordingar!

Filmen blev visst också en Broadwaymusikal för några år sedan. Den hade jag lätt viljat se. Jag kan absolut tänka mig sångnummer i den här filmen. Det hade bara gjort den ännu bättre!

Vad sägs om en serietidningsinspirerad actionfilm som är till bredden fylld med våld, naket och stora bössor? Om du gillar sånt, så lär du med största säkerhet älska den franska filmen Dobermann från 1997.

Filmen handlar om Dobermann (Vincent Cassel) – en våldsam bankrånaren som alltid har sin stumma (men dödliga) flickvän Nat (Monica Bellucci) vid sin sida. Tillsammans med Mosquito, Pitbull, Padre, Nats syskon Léo and Manu, samt transvestiten Olivier/Sonia så gör de livet surt för bankägare och poliser i Paris.

Men hack i häl finner vi den nitiska polischefen Sauveur Christini och hans hårdnackade skara av poliser. Deras mål är att sätta fast Dobermann och hans entourage. Alla medel är tillåtna.

Dobermann är en sjukligt snygg och underhållande film. Regissören Jan Kouhnen har verkligen fått leka fritt i den här actionrullen. Jag minns när jag såg den här i slutet av nittiotalet och blev helt till mig. Det fanns inget annat att göra än att se om den direkt. Filmen håller än i dag. Karaktärerna är fasansfullt roliga och samtidigt brutala. Min favorit (efter Dobermann såklart) är den lilla ettriga filuren som kallar sig för Mosquito. Jag har en slags hatkärlek till honom. I vissa stunder så vill jag bara att han skall ramla ner och dö – för att i andra sekunden bara sitta och heja på honom. Man kan säga att manusförfattaren Joël Houssin har en sjukt skön fantasi.

Filmen finns att köpa väldigt billigt lite här och var. Dessvärre verkar den svenska utgåvan ha utgått ur sortimentet. Men den finns att införskaffa på Play för en billig slant och jag rekommenderar den skarpt.

PEOOW! PJONG! PTIOW! Hur sjutton låter egentligen en laserpistol? Det finns bara ett sätt att ta reda på det – beta av ett gäng mindre kända Science Fiction-filmer. Helst från 70- och 80-talet. För då får vi väl reda på svaret? Jag välkomnar er till Rymdsöndag – en resa genom de otaliga rymdfilmerna i vårt universum.  Kanske inte alla har just laserpistoler. Kanske alla inte är så bra. Det lär vi märka efter hand. Men spänn fast er, för nu drar vi ut i hyperrymden

Den här söndagen har vi ännu en film som plagierat Stjärnornas Krig. Något som verkar vara väldigt populärt att göra i början på 80-talet. Liksom George Lucas så har regissören Jimmy T. Murakami grundat med en film av Akira Kurosawa – eller man har egentligen använt sig av en remake – nämligen Sju vågade livet. Så man kan säga att Battle Beyond the Stars är en rymdwestern och det är ju inte helt fel!

Filmen inleds med att den onda Sador och hans crew kallat Malmorierna (ja, jag försvenskade det) kommer till planeten Akir. Där ställs det fredliga folket inför ett ultimatum: Lyd honom eller dö! De har sju dagar på sig att lämna ett svar. Innan Sador beger sig så skjuter han ihjäl lite folk på måfå med sitt rymdskepp. Väldigt imponerande hur han lyckas precisera skotten så bra som han gör.

Så vad ska man då göra? Slåss? Nej Akirianerna är ju fredliga – alla utom den gamle krigaren Zed – som uppenbarligen är planetens sista levande krigare. Han tycker man ska hyra in folk som kan hjälpa dom mot Sador. Han har t.o.m ett skepp men kan inte flyga det längre. Entering Shad – yngling med äventyrslyster i ögonen. Shad erbjuder sig att ta skeppet och leta upp folk. So be it!

Sagt och gjort! Shad tar skeppet (som är ett talande och sarkastiskt skepp) och beger sig ut på jakt efter folk. Jag måste säga att det är en imponerande samling han kommer över:

Space Cowboy: Japp det är hans namn. En whiskydrickande, westernfilmsälskande lirare från planeten Jorden. En cool katt som har ett drinkbälte som kan servera whisky med vatten och is.

Saint-Exmin of the Valkyrie: Sextokig och krigskåt donna som lever för att slåss och.. ja..

Nestor: Alla de här vitklädda sakerna heter Nestor. De är kloner och således egentligen en och samma person. Är också grymma på telekenesi.

Gelt: En alltför välkänd lönnmördare som inte längre kan jobba i skuggan – rik som ett troll och hård som sten!

Cayman of the Lambda Zone: Reptilman som törstar efter hämnd mot Sador.

Nanelia: Shads kärleksobjekt. Uppvuxen med androider och är grym på att fixa dem.

The Kelvin: Två små fula saker som konverserar genom olika grader av värme… japp!

Quopeg: Tystlåten gladiator

Tillsammans beslutar sig det här gänget att sätta sig emot Sador. Om ni är bekanta med Sju vågade livet så kommer ni känna igen ganska många saker. Inte så konstigt då den här filmen är baserad just på den. Fast allt blir ju alltid lite bättre när det utspelas i rymden. Speciellt när det hela är en Roger Corman-producerad B-film.

Det hela börjar ganska sött, men detta är en rejält blodig historia. Folk dör till höger och vänster. I slutändan sitter man bara och undrar hur många som kommer vara kvar när eftertexten börjar rulla. Sen är där ju ett gäng kända ansikten med i den (som ni kan se på bilderna här ovan). Min absoluta favorit är Space Cowboy – spelad av George Peppard. Peppard känner nog de flesta igen från kultserien A-Team. Hans karaktär är så fruktansvärt skön. Det är ganska kul att se Robert Vaugh också. Han var ju faktiskt med i Sju vågade livet och här är hans roll nästan samma karaktär.

Så är ni sugna på en fartfylld B-film med massor av laserskott så är Battle of the Planet något för er. Smått löjlig ibland, men älskvärd allt oftare

Regi: Lee Daniels
Manus: Geoffrey S. Fletcher
Genre: Drama
Längd: 110 min
Skådespelare: Gabourey Sidibe, Mo’Nique, Paula Patton mfl.
Aktuell: på DVD

DVD-Recension: Precious:

I januari recenserade Viktor filmen Precious. Den var då bioaktuell. Nu är Lee Daniels gripande drama Precious DVD-aktuell och jag passar på att skriva lite om just den utgåvan.

Det här är en väldigt stark film som får gåshuden att resa sig med jämna mellanrum. Stackars Precious har det inte lätt. Efter att ha blivit våldtagen av sin far upprepande gånger har hon blivit gravid. Inte en gång – utan två. Den första graviditeten resulterade i ett barn med Downs Syndrom. Ett barn som Precious utan att blinka döpte till Mongo (kort för Mongoloid).

Som ni märker så är det inte bara en hjärtskärande film, utan man har lyckats pressa in en hel del humor också. Tur är väl det för annars hade man nog varit helt förstörd efter att man sett den. För det räcker inte med incest, nej då, släng in misshandel, grov övervikt och läs- och skrivsvårigheter – så har ni Precious i en liten ask. Det har gått så långt att Precious egna självbild är en vit, smal och vacker flicka. Det är så hon vill se ut. Idealet för att bli accepterad av omvärlden.

Lee Daniels filmteknik är en fröjd för ögat. Jag älskar hur han leker med berättartekniken. Jag kan ärligt säga att jag inte alls hade några höga tankar om den här filmen. Trodde det bara var ännu en snyftfilm i raden. Men tack vare att Lee tar med mig in i Precious sinne med jämna mellanrum – på ett riktigt underhållande sätt så fastnade jag ordentligt, eller okej, det var ju inte bara därför. Hela filmen är underbar. Hemsk…. men underbar!

Extramaterialet då? Jodå det finns. Trist nog så finns det inga audio commentaries på den. Men det som finns väger upp den missen ganska bra.

A Precious Ensemble:

En cirkus 19 minuter lång dokumentär om hur man gick till väga under castingen till filmen. Där regissören Lee Daniels och Saphire (författaren till boken) berättar hur hon hade tänkt sig att Precious skulle se ut. Ganska intressant faktiskt. Kul att se hur annorlunda Gabourey Sidibe är i verkligheten. Ett tecken på grymt bra agerande.

A Project of Passion:

Regissören Lee Daniels och producenterna Oprah Winfrey och Tyler Perry berättar om varför de valde att göra den här filmen (cirka 10 minuter lång).

From Push to Precious:

Lee Daniels och Saphire pratar om proceduren från bok till film i den här åtta minuter långa videon. Till skillnad från de två ovan nämnda videos så är det här mer en konversation mellan författaren och regissören.

Deleted Scene:

Precis vad det låter som. Det är en scen som helt enkelt inte kom med i filmen. Inget nytt under solen där inte.

Lee Daniels at the Opening of Stockholm Film Festival 2009:

Lite intervjuer med några svenska kändisar – på knacklig engelska. Sen går det över till försnack om filmen av Lee Daniels.

PEOOW! PJONG! PTIOW! Hur sjutton låter egentligen en laserpistol? Det finns bara ett sätt att ta reda på det – beta av ett gäng mindre kända Science Fiction-filmer. Helst från 70- och 80-talet. För då får vi väl reda på svaret? Jag välkomnar er till Rymdsöndag – en resa genom de otaliga rymdfilmerna i vårt universum.  Kanske inte alla har just laserpistoler. Kanske alla inte är så bra. Det lär vi märka efter hand. Men spänn fast er, för nu drar vi ut i hyperrymden

Gillar du usla specialeffekter? Gillar du skådespelare som inte kan agera? Gillar du rip-offs på Stjärnornas Krig? Vill du se David Hasselhoff svinga ett lasersvärd? Om du svarat ja på någon av de frågorna så är Starcrash absolut något för dig!

Därför skall jag så gott det går försöka förklara filmen för er. Vilket inte är det lättaste för det känns ibland som att det är elever från en förskola som skrivit den.

Filmen börjar med att ett stort rymdskepp fullt med soldater som inte kan agera. De är på jakt efter Count Zarthan och hans hemliga bas. Från början trodde jag att de här soldaterna var elakingar. Men så vart inte fallet. För ganska snart flyger de in i ett rosa discoljus som uppenbarligen är ett hemskt vapen. Folk faller som käglor men man lyckas skicka iväg tre stycken ”livbåtar”.

Entering smugglarna supersmugglaren Stella Star och hennes navigatör Akton. De är på flykt från den intergalaktiska polisen ledda av den göna gubben Thor. Efter ett hopp in i hyperrymden finner de en av livbåtarna som jag nämnde tidigare. De spanar in i skeppet och finner en överlevare – dock i koma. Just då dyker deras förföljare upp och fångar dem.

Stella får livstid och Akton som uppenbarligen lever längre får cirkus 220 år. Givetvis rymmer de båda och stöter på Kejsaren. Han förklarar att hans son försvann under discoljusattacken och de måste nu hitta honom. Givetvis tackar de ja till uppdraget – vilken smugglare skulle inte göra det? Men de är inte ensamma om uppdraget. Till sin hjälp får dom Thor (japp mannen som jagade dom) samt en sydstatstalande robot vid namn Elle.

De får reda på var de två andra livbåtarna landade och off they go. Vid den första stöter de på problem. Elle och Stella beger sig mot livbåten då ett gäng amazoner kommer ridandes på röda hästar. Det hela slutar med att de blir jagade av en gigantisk robotkvinna med boobs. Japp.. en naken robot helt enkelt.

Karusellen fortsätter så här ett tag och jag tänker inte avslöja mer av handlingen. Men jag lovar er att den är knasig, cheesy och helt förtrollande. Jag tänker dock bjuda på en stridsscen. Bara för det är Hasselhoff fightandes med ett lasersvärd mot en ful ful robot. Håll till godo!

Så var får man tag på den här italienskproducerade pärlan undrar kanske du nu? Det gör du enklast (och nog billigast) här! Köp den och avnjut de riktigt ostiga effekterna av den här pärlan. De är episka!